| Alexander Bard | Articles | Skulle du vilja att den här mannen var far till ditt barn? |
| Vecko Revyn N 27, 5 Jul 1988 |
Men det värsta av allt, det är ändå något han gjorde som liten. Den lille skurken slaktade sina små kaniner och kokade soppa på dem! När älsklingsdjuren förökade sig i all sin oskuld, som ju kaniner brukar göra, tog han helt sonika de fetaste för att slakta, flå och stycka dom! Alldeles själv, knappt en tvärhand hög. Sen kokade han och hans mamma gryta på dom, och lurade de stackars syskonen att äta genom att säga att det var kyckling. Det, om något, är en klar kvalificering för livstid, eller hur? Nu har han lyckats med bragden att få ett skivkontrakt i London för sitt band Army of Lovers. - Med Army of Lovers är jag stenseriös. Satsar på musiken och inte på chockeffekterna som med Barbie. Det rör sig om "housemusic", med massor av ljudeffekter och samplingar. Här i Sverige fattar man ingenting av sådan musik, men i London tände dom på alla cylindrar, berättar Alexander. Med sig i bandet har denne despot Camilla Henemark (modellmamma på ZOO) och Jean-Pierre Barda (frisör), men det är Alexander som håller i tyglarna. Kollektivism och samarbete är inte hans påse. - Jag vill ha full kontroll över allt. Om man misslyckas då kan man inte skylla på att någon an nan strulat bort korten, utan måste ta ansvaret själv. Vi tar det från början. Det var en gång ett missionerande par i Sydafrika som fick en liten dotter. Hon förälskade sig i en slamgrävare från Sverige. De unga tu blev ett och bosatte sig på en gård utanför Motala. Där fick de i rask takt fyra telningar bland grisar och kor. Plus en svart som följde med hem från Sydafrika. Han är faktiskt den ende som det är någon riktig ordning på i dag. Professor i mikrobiologi vid 29 års ålder. Resten av ungarna är en samling vildhjärnor, med Alexander i spetsen. - Mammas husgud hette dok tor Spock, så vi fick rasa runt som vi ville. Jag ansträngde mig verkligen för att få stryk. Retade drängarna allt vad jag orkade i hopp om att de skulle klå upp mig, men det enda jag lyckades med var att få lite smisk på stjär ten en gång, suckar han uppgi vet. Vid ett tillfälle puttade han ut en kamrat över ett stup. I en liten kärra. Kamraten slog sig gul och blå, men Alexander fick inte stryk för det. Han visade tidigt prov på ett blixtrande intellekt. I andra klass fick han sysselsätta sig med 6:ans läroböcker för att ha något att göra. Han vann DN:s nutidsorientering ett år, och läste fem dagstidningar dagligen redan som nioåring. I dag är han väldigt bildad och verkar kunna det mesta om allt. Detta klassens ljus gick ut både 9:an och gymnasiet med 5,0 i snitt. Den enda plumpen i betyget var en trea i gymnastik. Själv tror han att den berodde på att han råkade hoppa höjd i vida kortbyxor en gång. Utan kalsonger, till lärarens förtret och klassens jubel. Nåväl, efter småbarnsdrömmar om ett liv som lokförare ville den klipske unge mannen bli skådespelare. Han tillbringade två år på diverse skolor i USA innan han slog de planerna ur hågen och flyttade till Amsterdam. Han skulle bli perfor-manceartist. - Mina två värsta år var de i Amsterdam. Jag hade en amerikansk mecenat och bodde i ett stort garage där jag pysslade med pretentiösa multimediaprojekt. Och tackade ja till allt. Sprit, droger och sex. Det var ett hårt liv, men jag kom i alla fall i kontakt med syntar och lärde mig spela. Så reste han hem igen till ett betydligt lugnare liv på Handelshögskolan, och började så småningom arbeta som finansutredare, det vill säga spionera på konkurrenterna åt ett dataföretag. Det räckte ju inte för att tillfredsställa detta hungriga brushuvud någon längre tid. Barbie föddes. Denna förskräckliga, smaklösa varelse vars enda ambition var att väcka uppmärksamhet. Till vilket pris som helst. Hon lanserade sig med pittoreska bilder som skulle få den mest förhärdade porrtidningsläsare att vända sig bort. På en av dom halvligger hon kokett över en skitigt toalett och mumsar på en odefinierbar brun sörja, serverad på ett hopvikt dasspapper. I guldlameklänning. Första konserten måste ha varit sponsrad av kvarterets porrbutik. Barbie stapplade runt i illgrön fjäderboa på höga klackar. Hon mimade glatt till en medhavd kassettbandspelare samtidigt som hon käckt viftade med diverse attrapper från ovan nämnda butik. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Hon blev nedringd av skivbolag och karriären fick en flygande start. Det var ju kul ett tag, men det blev knepigt att vidareutveckla en sådan figur. Efter ett par år i rampljuset fick Barbie avlida. Dessutom blev Alexander anklagad för att vara både nazist och djävulspräst under Barbieti-den. Det blev obehagligt och trots dementier i tidningarna blev han tvungen att fly fältet. Det ringde galningar dygnet runt. Bland andra en miljonär från Marocko som envisades med att han skulle komma ner och driva ut onda andar från hans fru. - Jag har en kompis i Schweiz, så jag reste ned till ho nom och gömde mig ett par månader. Det var enda sättet att komma ifrån eländet. - Men det var under min lå ga period, då jag grävde ner mig i alla möjliga konstiga saker, be känner han. Annars har han varit aktivt religiös också. Det var under tonåren han fascinerades av en strikt, hårdnackad kristendom, och läste Bibeln hängivet. Men det gick över. Han är knappast någon religiös fanatiker i dag. Eller någon fanatiker över huvud taget. Fast det han gör gör han ordentligt. Han tar ut svängarna i alla lägen. Trots sina framgångar som kompositör och textförfattare är han inte nöjd. Driften att själv synas finns kvar, trots Barbies frånfälle. Alexander är av den åsikten att livet blir roligare om man ser det uppifrån och ner än tvärtom. Denna industriella housemu-sic passar honom för övrigt perfekt. Sånginsatserna är minimala. Ovanpå en grund av syntbas och trummor far det liksom runt en massa effekter och röster. Inga verser, refränger eller melodier krånglar till det hela. Hur beskriver han sig själv då, den smått geniale galningen? - Jag är en intellektuell, njutningslysten, kosmopolitisk storstadsbög, säger han efter en viss tvekan. Han har inte märkt av någon hårdnande eller hatisk attityd gentemot homosexuella på grund av aids. Snarare tvärtom. Folk känner sympati för den olycksdrabbade gruppen. Själv är han mycket nöjd med sitt liv. Det formligen sprudlar av livslust och ideer om honom. Han är tacksam över att just han klarat sig. Att han lever och har hälsan, trots sitt under många år vidlyftiga liv runt om i världen. - När jag var sex år blev jag spådd av en gammal gumma. Hon sa att jag skulle gå en våld sam död till mötes i unga år. Då trodde jag inte på henne, men nu tänker jag på det ibland. Det vo re så bittert att dö nu, när jag är mitt uppe i livet, säger han och ryser till lite. En sak som jag alltid undrat över är det här med fortplantningen. Även homosexuella måste väl få lust att skaffa barn. Hur bär dom sig åt då? Alexander har svaret på allt. - Det finns flera varianter. Den vanligaste är faktiskt att man skaffar barn med en lika sinnad kvinna. Även lesbianer drabbas emellanåt av lusten att föröka sig. - Ensamstående män ochkvinnor kan adoptera, men en- könade par får inte göra det i dag. Löjligt nog. En tredje väg är spermadonation. Det har jag gjort själv. Visserligen vill dom helst ha gifta män som redan har barn, men dom tog mig än då. Mest för att hårfärgen är så ovanlig, säger han och stryker sig stolt över den rödbruna ka lufsen. - Dom har använt den två gånger, så vem vet. Kanske har jag två biologiska barn någon stans. Det kittlar fåfängan lite grann, det ska inte förnekas. |
| Design & webmastering © ira_scargeear |